Mina ord och Mitt liv!

Handbollstokig trebarnsmamma som inte kan låta bli att tycka till och lägga sig i! Jag är universitetslärare i juridik men på kvällarna är det handboll som gäller då jag tränar barn fyra kvällar i veckan. Häng gärna med mig i min vardag!

Året 2012

Januari inleddes med Sverigecupen med länslaget i handboll. En rolig cup som dock avslutades med en megamatförgiftning på väg hem! På tåget, say no more...

 

Februari innehöll med sjukdom då Saga åkte på mykoplasma med rejäl dubbelsidig lunginflammation som gjorde att hon behövde sjukhusvård och syrgas dygnet runt i en vecka. Inte alls kul. Mars månad innehöll mer handboll och avslutades med Sundsvall Cup. Saga fyllde 8 hela år!

April månad innehöll korsbandsskada och blodproppar. Visste inte ännu att det var korsbandet då tre läkare ställde diagnosen stukning. Bra där.

Maj månad innehöll mer knäsmärta och slutligen diagnos trolig korsbandsskada vilket magnetröntgen visade. Juni månad innehöll en ljuvlig rolig resa till Turkiet med massor av goda vänner!

Juli månad innehöll ledigheter, god mat och träning! Firade Lukas som blev tonåring! Augusti månad fortsatte med massor av styrketräning.

I september blev det höst och handbollssäsongen inleddes med ett gäng tjejer som skulle formas till ett lag. Oktober innehöll massor av arbete och handboll, bl.a. SM i Alfta och Alicia fyllde 16 år.

November innehöll ännu mer arbete och vardagen var väldigt tuff. Julmånaden kom äntligen och så även kallelse till operation!

 

För att sammanfatta 2012: mycket sjukdomar och den förbenade knäskadan tog mycket energi. Känns som om året 2012 är det år då jag skrattat minst och gråtit mest. Förmodligen också den höst som jag jobbat hårdast i hela mitt liv. Gissar att jag landat på mellan 50-60 timmar under ett par månader. Så 2013 - du är oerhört välkommen med ett nytt korsband, motivation, träningsglädje, skratt, friska barn och en semester på Cypern. Kanske också hösten 2013 kan bli mänsklig?

Oj jag blir alldeles känslosam när jag läser och mínns hur tankarna gick innan op.
Men du.
Mitt opererade ben är idag MER STABILT än mitt icke opererade.
Jag springer RAKT UT i obanad terräng utan att det vickar till.

Och mitt nya korsband fick mig att bredda min träning och börja tänka tanken som blev en realitet om en Tjejklassiker och kanske (hupp vågar jag ens skriva det) full Klassiker.

De 3 första månaderna VAR jobbiga.
Men jag valde det. Och. Jag hade gjort om det UTAN ATT BLINKA.

Håll i. Håll ut. Du klarar detta. Med.

Bra att du beställt böcker. Hur skulle det vara om den första tiden var helt kravlös? Och bara din? Lite go musik? Lite snygga träningstoppar? Köra lite hantlar? Öva lite mage genom att lyfta raka ben med bandage och allt? Känna sig som den hjälte du är?

Jag hejjar på dig. Och kommer påminna dig. Om du vill. Att fokusera på det du kan. Mer än det du inte kan.